Skyldighet

Jag är tacksam att jag lever i ett land där jag kan känna mig trygg. Är älskad och har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat. Jag har underbara vänner som förgyller mitt liv och som jag vet skulle ställa upp för mig i vått och torrt. Jag bor i ett land som trots allt kan anses jämställt och demokratiskt. Jag har massor med rättigheter, men också skyldigheter mot det samhälle som jag har förmånen att leva i.

Under vår semester tillbringade vi några intressanta, spännande men också känslomässigt tunga dagar i Normandie. Att få möjligheten att besöka den plats där de allierade styrkorna landsteg under andra världskriget för att befria Europa från Nazisterna, var stort. En historiskt omtalad plats som blev början till slutet på andra världskriget.

När vi åker runt i Normandie finns det monument och begravningsplatser för stupade soldater från andra världskriget lite överallt. Och när jag går igenom Omaha Beach Memorial Museum, och när jag tittar ut över alla de vita kors som står ovanför Omaha Beach, ger det mig en tydligare bild av ett mörkt kapitel i Europas historia. På något sätt börjar jag på riktigt förstå omfattningen av andra världskriget. Och också varför det var nödvändigt.

När jag idag besöker utställningen ”Auschwitz. Not long ago. Not far away” blir bilden glasklar. Jag förstår bättre varför och hur Nazisterna kunde bli så stora under 1930-talet. Ett Tyskland som var i djup kris efter förlusterna från första världskriget och man ville förändra samhället i grunden. Man ansåg indirekt att det var på grund av judarna som det hade gått så dåligt i kriget. Och samhället trodde på det. De trodde så starkt att de valde en ledare som helt uppenbart ansåg att vissa grupper av människor var mindre värda. Att det ”nya Europa” skulle vara ”rent”. Samhället lyssnade och plötsligt fanns ingen återvändo. De som sa emot tystades. De som ropade på hjälp hördes inte. Ett samhälle som blundade, blev ett dödligt samhälle. Total 50-60 miljoner människor dog under andra världskriget, varav 13 miljoner under förintelsen.

I en av filmerna på utställningen sa man att det folkmord som skedde under förintelsen var en gemensam social handling. Oavsett hur karismatisk och stark en ledare är kan en enskild person inte genomföra ett sånt fruktansvärt brott ensam. För att ett folkmord ska bli verklighet krävs att ett helt samhälle tror och sluter sig samman. Men även det omvända gäller. Samma samhälle kan om det vill göra motstånd. Väldigt tänkvärt.

När jag har gått runt i utställningen och läst, lyssnat och tittat är det många tankar som snurrar i huvudet. Vi vet ju alla att det finns länder där människor lever i diktaturer och där deras ledare inte respekterar demokratin eller står upp för mänskliga rättigheter. Länder där vissa grupper förföljs och utsätts för hot och hat. Rent teoretiskt skulle det som hände i Tyskland på 1930-40 talet kunna ske varsomhelst. Bara de ”rätta” förutsättningarna finns. Med tanke på allt som händer runtomkring oss är det en skrämmande insikt.

På söndag är det val. Det är vår chans att visa vad vi står och vilka värderingar som är viktiga för oss. Och visa hur vi vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden. Jag drar inga paralleller mellan Sverige i nutid och det som hände under andra världskriget. Jag tänker bara att det är vi tillsammans som bestämmer och att rösta faktiskt är både en rättighet och en av de viktigaste skyldigheter vi har. //Filosoftanten

Tankeläsare

Jag har nog aldrig tidigare önskat så intensivt som idag, att jag hade förmågan att läsa mammas tankar. Det var något nytt i hennes ögon som jag inte kunde tolka. Och det kändes som hela hon hade förändrats sedan jag var där sist. Vilket egentligen inte är konstigt och inte heller oväntat.

Vi sitter i uterummet på Lilla Mammas boende och dricker kaffe och jag försöker prata med henne om olika saker. Jag vet att hennes respons inte alls är kopplad till det jag försöker prata om men för mig är det väl ett försök till att normalisera något som inte alls känns normalt. Mitt i kaffedrickandet börjar mammas näsa rinna och kinden under höger öga bli alldeles våt. Jag tittar henne i ögon och frågar om hon är ledsen. Men så fort jag ställt frågan inser jag hur fel den är och att den för alltid kommer bli obesvarad. Men även om svaret aldrig kommer betyder ju inte det att hon inte kände sig ledsen. Eller känner sig ledsen. Vi blir båda helt tysta och tittar varandra in i ögonen. Det känns som var och en på sitt sätt försöker förstå vad den andre vill ha sagt. Och vi är förmodligen lika förvirrade båda två för vi pratar helt enkelt inte samma språk längre. När jag lägger handen på mammas kind och stryker henne i pannan, blinkar hon och tittar ner i sin kaffekopp som står framför henne på bordet.

Innan jag cyklar hem pratar jag med en av sköterskorna. Jag vill veta om de tror att mamma kan ha ont, kanske då främst i huvudet med tanke på hennes huvudskada för några år sedan. De hade redan också tänkt på detta och mamma får värktabletter regelbundet. Det känns skönt att de har koll. Mamma och vi har haft tur. Sköterskan pratar avslappnat med mamma och mamma verkar plötsligt tänka efter och lyssna på vad sköterskan säger. Och mamma skrattar. De känns som de har en 2-vägskommunikation, något som jag och mamma tyvärr aldrig riktigt lyckas med längre. Men jag har nått någon form av acceptans, även om sorgen finns där hela tiden. Kanske är det också så med mamma. En omedveten insikt och en djup sorg över förlusten av sig själv. Att inte vara här och att inte kunna prata med oss. Med mig.

Hade jag kunnat läsa mammas tankar hade jag inte behövt gå runt och fundera på hur hon egentligen mår. Jag hade vetat vad jag skulle säga. Hur jag skulle kommunicera. Och jag hade kanske också kunnat förstå hennes egna inre kamp//Filosoftanten

Dubbelmoral

Vilken tragedi att högsta domstolen i USA den 26/6 2022 tar beslut att riva upp den nationella aborträtten. En 50 år grundlagsskyddad rättighet har utraderats. Plötsligt handlar det inte längre ”bara” om abort utan också om kvinnors hälsa, självständighet och fria val. Man beräknar att hälften av alla kvinnor i USA kommer leva i en delstat som förbjuder eller kraftigt begränsar möjligheten till abort.

Under de 4 år som Mr Trump var president tillsatte han 3 domare i Högsta Domstolen som samtliga var motståndare till den fria rätten till abort. Han gick de konservativas väg. Av Högsta Domstolens 9 domare är 6 konservativa. Dessa domare utses politiskt och sitter på livstid.

Alla som är hyfsat intelligenta fattar ju att aborter kommer göras ändå. Speciella kliniker som kommer bedriva olaglig verksamhet och tjäna enorma pengar på kvinnornas bekostnad. Hur f-n tänker man? När jag läser i DN att en av de jurister som står bakom beslutet, deklarerar att andra domar som säkrat rätten att använda preventivmedel och för homosexuella att gifta sig bör ses över, blir jag helt kall. För jag vet att det som händer i USA 2022 kan hända varsomhelst närsomhelst.

En klen tröst är att att flera stora Amerikanska företag går ut och öppet erbjuder sina kvinnliga anställda ersättning för att kunna göra lagliga aborter. Frågan är bara om de verkligen vågar ta riskerna att bli anklagade för att bryta mot delstaternas lagar. Men jag hoppas, för våra döttrar och kommande generationer, att de står på rätt sida och tar en aktiv ställning. Det behövs nu mer än någonsin.

Man tar bort rätten för kvinnor att välja över sin egen kropp, men rätten för vem som helst att bära vapen kvarstår. En otrolig dubbelmoral.//Filosoftanten

När är det ok?

Att leva i en relation innebär att man tar hand om varandra, att älska, stötta och finnas där i vått och torrt. Det är ju det vi lovar när vi svara ja på att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt . Och det känns så självklart. Men är det egentligen så självklart som det låter?

Jag har reflekterat mycket över just detta och vill nog påstå att det inte är det. Det är faktiskt inte självklart att man ska försaka sitt eget liv för att på heltid ta hand om och vårda en väldigt sjuk anhörig. Oavsett hur mycket man älskar varandra. Jag tycker vårt samhälle, så som det är uppbyggt idag, lägger ett extremt tungt ansvar på den friska partnern i relationen. Man kan inte säga till en man, vars fru har fått en allvarlig stroke, att hon ska bo hemma. En fru som har väldigt svårt att klara sig på egen hand och som behöver hjälp med att äta, gå på toaletten, tvätta och klä på sig. Eller kräva av frun till en man som har långt framskriden Alzheimers att hon ska se till att han har tillsyn 24 timmar om dygnet. I båda dessa fall kommer de friska parterna göra allt de kan, och lite till, för att ta sig an detta tunga fysiska och känslomässigt omöjliga uppdrag.

Men hur ska man då tänka? Och när är det egentligen ok som anhörig att säga stopp? Och är ett stopp verkligen detsamma som att ge upp? Och är det rimligt att enbart lägga ansvaret på den friska partnern att säga stopp?

När en relation förändras fatalt på grund av ens partners oåterkalleliga sjukdom, kommer relationen aldrig kunna bli som innan. Det spelar således ingen roll hur mycket den friska partnern kämpar, det ömsesidiga fysiska och psykiska utbytet som funnits hamnar i total obalans. Livet som de drabbade hade tillsammans, kommer aldrig tillbaka. Det är en fruktansvärd insikt och erfarenhet. Och just därför är det så viktigt att som partner och anhörig tillåta sig själv att sätta en gräns och säga stopp när situationen blir ohållbar. Att säga stopp är inte att ge upp relationen och kärleken, det är att se andra vägar och möjligheter till ett bättre liv tillsammans. Ett liv som faktiskt inte präglas av ständig oro över att vara otillräcklig. Och där vardagens tunga vårdande sysslor inte tar all energi från det som ska vara roligt att göra tillsammans.

Lilla Mamma 💖

Jag vill inte ens tänka tanken på att befinna mig i den situationen. Men jag vet att om jag drabbas av något som är oåterkalleligt och gör mig väldigt sjuk, så måste min man och mina barn säga stopp och be om hjälp. Om situationen är omvänd och J eller våra tjejer drabbas skulle jag har otroligt svårt att säga stopp. Och det är förmodligen precis så det känns för de flesta. Därför tycker jag det är viktigt att samhället också tar ansvar och hjälper de anhöriga till att fatta de beslut som är bäst just där och då. Jag tror de skulle underlätta för många anhöriga att be om hjälp om de fick mer stöd från ansvarig läkare. När anhöriga och partner blir utbrända på grund av det egna ansvaret och förväntningarna från omgivningen, har alla inblandade förlorat. Inte minst den som är sjuk.//Filosoftanten

Hopplöshet

Var på anhörigträff igår på Lilla Mammas boende. Så många olika berättelser om vad Alzheimers och Demens gör med den drabbades hjärna. Och hur deras sjukdom påverkar oss anhöriga och andra runtomkring. De jag tar med mig från mötet är att vi anhöriga har samma tankar, funderingar, dåligt samvete och sorg. En sorg över att förlora någon som finns där mitt framför oss. Vi pratade också om att man i princip aldrig kan säga när symtomen egentligen börjar. Det är så subtilt. När jag tänker tillbaka kan vissa av dessa subtila situationer bli glasklara och jag förstår att mammas Alzheimers fanns där redan då. Men det är så lätt att hitta andra bortförklaringar. Mammas dåvarande läkare ville inte heller göra en utredning. Idag när jag har erfarenhet och verkliga upplevelser så kommer jag kunna se och förstå subtila tecken långt tidigare.

Det är allmänt känt att demens och Alzheimers kommer öka, framför allt för att vi lever längre, men också på grund av våra levnadsvanor. Jag läste en väldigt intressant artikel https://www.hjarnfonden.se/demens-en-stressjukdom/

Utdrag ur artikeln;

”Hjärnforskare har länge misstänkt att det finns ett samband mellan demens och psykosociala faktorer som depression och långvarig negativ stress. Ett vanligt inslag i depressioner är hopplöshet – känslan att livet inte leder någonvart, så som man kan känna i samband med till exempel arbetslöshet eller en skilsmässa. Sådana känslor verkar sätta igång processer i hjärnan som på sikt kan ha negativa effekter på vår kognitiva förmåga. Vad vi har kunnat visa är att de som drabbas av hopplöshet i medelåldern löper en dubbelt till tre gånger så stor risk att drabbas av demens på äldre dagar.”

Om stress, depression och hopplöshet i medelåldern kan trigga utveckling av Alzheimers med upp till 2-3 gånger, så förstår jag att Lilla Mamma hade stor risk att drabbas. Som vuxen har jag insett att mamma bar på en inre stress. Hon tyckte inte om sociala sammanhang och trivdes helt enkelt inte när det var mycket folk. Hon och pappa var väldigt olika. Pappa älskade att umgås med andra människor. I samband med att pappa gick bort för 20 år sedan, hamnade mamma i en depression. En depression som hon tyvärr vägrade söka hjälp för. Förmodligen var den mycket djupare än någon av oss förstod. Och idag förstår jag att hon kände en enorm känsla av hopplöshet. Även om hon innerligt älskar oss barn och barnbarn, tror jag tyvärr hon kände att hon förlorade allt när pappa dog. Jag vill inte ens föreställa mig den smärta hon måste haft inombords.

Med kunskap och kännedom om vad som kan trigga Alzheimers, och så klart andra stressrelaterade sjukdomar, kan vi också börja jobba proaktivt. Mycket av det arbetet ligger så klart hos varje enskild individ. Jag måste hitta min rätta väg för att hantera stress, oro, sorg och hopplöshet. Men om jag som individ inte klarar det själv utan behöver hjälp av samhället, då måste den hjälpen finnas. Den hjälpen får då inte bara vara sömn- och/eller antidepressiva tabletter. Vi vill ju ha ett samhälle där människor lever, inte ”bara” överlever. Utskrivning av ångestdämpande och antidepressiva tabletter har ökat med 25 % från 2006. Störst procentuell ökning de senaste åren har skett bland barn och unga. Cirka ett av hundra barn i åldern 10-14 år fick antidepressiva läkemedel förskrivna 2018. För flickor 10-14 år innebär det en ökning med knappt 60 procent jämfört med 2014 och för pojkar en ökning med drygt 40 procent. Även om det är känt att vissa av dessa tabletter är skadliga på sikt, fortsätter man att ordinera. I många fall med otillräcklig uppföljning av patienten. Förmodligen på grund av att samhället inte har tillräckliga resurser för att erbjuda andra alternativ. Ordination av tabletter blir således den enklaste och minst krävande insatsen. På kort sikt.

Kanske är det dags att på allvar ta in ”förebyggande stresshantering” som ett basämne i våra skolor. Jag tror det är hos barnen vi måste börja. Genom att vara proaktiv i skolor och tidigt ge barn och ungdomar verktyg, finns det kanske en rimlig chans att minska stressrelaterade sjukdomar framgent.

För min egen del så kommer jag verkligen att försöka jobba ännu mer på att inte stressa och oroa mig. Jag vet att den oro jag känner i de allra flesta fall är onödig och helt obefogad. Bara genom att vara medveten har jag kommit en bra bit på väg. Om vårt samhälle också börjar jobba proaktivt med mer resurser och skapar möjligheter för ett kontinuerligt arbete för att minska stress, ångest och oro, skulle det gynna alla//Filosoftanten

Hoppas

Ukrainas nationalblomma

Träffade en kvinna häromdagen. Hon sa; ”Jag vet vad det innebär att vara barn och växa upp i krig. Jag och min familj lyckades fly, men minnena och spåren finns kvar. Jag är så orolig för mina barns framtid.”

Jag lyssnar på vad hon säger och ser tydligt i hennes ögon ovanför munskyddet hur smärtsamt det är för henne. Minnen, ångest och oro som nu förstärks och kommer tillbaka. Jag har ingen aning om hur det är att växa upp mitt i ett krig eller att fly. Jag har haft tur att få bo i ett land utan konflikter. Haft tur att få bli vuxen, gifta mig och få egna barn som kunnat växa upp i trygghet. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns för jag har ingen aning. All smärta, oro och ångest hon bär med sig har jag aldrig varit i närheten av. Inte än i alla fall. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig heller kommer i närheten av det.

För två månader sedan fanns det inte i min värld att löpsedlarna skulle fyllas av bilder från ännu ett krig. Ett krig lika långt bort, eller borde nog säga lika nära, som det är härifrån till Florens. 160 mil. Det är overkligt och ofattbart. Jag ser bilder på familjer som splittras, söndersprängda hus, pansarvagnar, döda och skadade människor. Och min oro växer. Detta är verkligheten. Denna oro är helt annorlunda mot den jag kände under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet. Det skedde precis lika nära, men kändes ändå så avlägset. Vilket förmodligen beror på att rapporteringen inte var lika snabb och att jag då inte upplevde samma allvarliga hot mot Sverige. Samt att jag levde ett annat liv som ung och mindre oroligt lagd.

Att Sverige varit av stort intresse för Öst-sidan är inget nytt. Vi alla minns väl U137 som gick på grund utanför Karlskrona 1981. Vi har under decennier hört uttrycket ”tänk om ryssen kommer”. Vi har läst om kränkningar av vårat luftrum och farvatten. Men nu känns det mer på riktigt än någonsin förut. Sedan 2018 har tydligen Rysslands lilla enskilda del, Kaliningrad, rustat upp sin militära bas. Vad det har för betydelse nu efter invasionen av Ukraina, vet nog ingen. Men just nu pågår en EN-mans show på bekostnad av andra människor lidande och död. Enbart för att vårt levnadssätt inte passar en narcissists enorma ego.

Ingen vet vad nästa steg blir. Spekulationer och analyser från alla är förvirrande och stressande. Ju mer jag läser och försöker förstå, desto mer uppgiven och arg blir jag. Världen befinner sig i moment 22. Så länge giriga, egoistiska narcissistiska män sitter på så stor makt och agerar envåldshärskare (osannolikt kvinnor, för det har aldrig ännu hänt), kommer det alltid finnas ett hot mot det demokratiska och öppna samhället. Och ett hot mot oss medborgare. Det har blivit extremt tydliggjort ännu en gång under senaste veckan. Agerandet mot Ukraina är ett öppet hot mot omvärlden. Hela världen ser kallblodiga attacker mot befolkningen och grymma krigsbrott begås i ett land som är på väg in i Europeiska Unionen. Det är ett enormt övertramp och fördöms av världens ledare. Det otroliga mitt i detta kaos är att se hur världen går samman och enas. Snabba överenskommelse och insatser för att kunna bistå på bästa möjliga sätt utan att aktivera militära resurser. Det är en extremt svår balanskonst de måste utöva.

På grund av att EN man nu väljer att oprovocerat invadera sitt grannland för att han känner sig hotad av demokratin, håller en hel värld andan. Inte minst Europa. Den 11 juli 2017 antog Europeiska rådet ett beslut om att ingå ett associeringsavtal med Ukraina på EU:s vägnar. Det är sista steget i den ratificeringsprocess* som gör det möjligt att tillämpa avtalet fullt ut. I och med detta har Ukraina tagit ett stort steg mot att bli en del av EU.

För två år sedan under Coronas invasion och små mikroskopiska viruspartiklar började fara som små osynliga armador genom världen, kunde jag själv begränsa min utsatthet och därmed också risken. Jag kunde påverka min egen situation och således känna att jag hade någon form av kontroll. Idag är detta omöjligt. Det går så klart inte jämföra dessa helt olika typer av invasioner. Men det jag menar är att när man själv kan ta lite kontroll över en väldigt jobbig situation, känns det på något sätt lite mer känslomässigt hanterbart. Nu går det inte. Det enda jag kan göra är att försöka leva som vanligt. Och hoppas. Jag ser kvinnans uppgivna ögon framför mig. Och jag hoppas att vi inte får uppleva samma sak som hon och många med henne. Jag hoppas att världens ledare har blivit smartare och lärt sig något från historien. Framförallt hoppas jag att egot få stå tillbaka för förnuftet och insikten att en fortsatt invasion inte är lösningen.

Mina tankar är hos de drabbade på båda sidor om gränsen. Vi måste komma ihåg att många ryska medborgare inte stödjer invasionen av Ukraina. Det är EN Rysk man som bär hela ansvaret för invasionen.//Filosoftanten

* ratificering, är den process varigenom en stat binder sig rättsligt till en internationell överenskommelse, till exempel ett avtal eller ett fördrag.

Lilla Mamma

Detta inlägg är nog ett av det svåraste jag skrivit, därför att det finns tusen olika tankar och åsikter, och framförallt känslor. Och för att det handlar om liv. Eller kanske snarare icke liv.

Med min erfarenhet runt allt som hänt och händer med Lilla Mamma, så har jag blivit sjukt kluven. Kluven till mina känslor och vad som anses rätt eller fel. För vad är egentligen rätt och fel när vi pratar om någons värdighet? Kan man överhuvudtaget värdera ett liv? Och utifrån vems perspektiv ska vi i så fall titta?

Det finns miljoner människor på vår jord som vi kan anse inte lever ett värdigt liv på grund av deras ekonomiska, sociala och utsatta situation. Men de är inte dessa jag ämnar att syfta på. Jag syftar på de som drabbas av sjukdom och som gör att deras liv tynar bort. Där kroppen finns kvar men själen försvinner in i en annan dimension. Det kan gå snabbt och det kan gå långsamt. Jag syftar på min älskade Lilla Mamma.

Det finns ingen tvekan på att mamma har det bra. Hon blir omhändertagen och får god mat. Det finns alltid någon som ser till att hennes fysiska behov blir tillgodosedda och personalen är snäll och omtänksam. Men vad vet vi egentligen om mammas emotionella och själsliga behov? Faktiskt ingenting. Vad jag ser har hon inte längre någon förmåga att uttrycka detta. Mr Alzheimers har nu tagit bort det allra sista som fanns av hennes själ. Den lilla glöd jag kunnat se i ögonen är borta. Kanske hade hon en extra dålig dag igår eller kanske jag missade den. Men verkligheten kan inte bli mer krass än så här. Min älskade Lilla Mamma är själsligen borta och kvar finns ett fysiskt skal. Mammas händer är varma och kinderna jag stryker är mjuka under mina fingertoppar. När jag blundar kan jag för en liten stund låtsas att allt är som det borde vara. Men verkligheten kommer ifatt. Det är inte längre min mamma som ligger på sängen och jag känner i hela min kropp att Lilla Mammas liv inte är värdigt för henne. Hon ska lösa korsord, gå långa promenader, städa, läsa böcker, baka mandelmusslor och pepparkakor, skratta och gråta. Jag vill att hon ska kunna uttrycka sina egna känslor och tankar, att hon ska se mig och känna att jag är där. När jag sitter på hennes sängkant vill jag bara skrika rakt ut.

För 3 år sedan trillade Lilla Mamma och fick en allvarlig subaraknoidalblödning. Vi trodde då att det inte fanns något att göra och att läkarna skulle låta mamma få somna in. Hur jobbigt och smärtsamt det än är att skriva, så hade det med facit i hand kanske varit det allra mest humana för henne. Då var hon en snart 80-årig kvinna med ganska långt framskriden alzheimers och det fanns inte någon chans till tillfrisknande eller ens bättring, ändå blev hon opererad och kunde efter 1 vecka flytta tillbaka till sitt vårdboende. Vad var det egentligen för mening för henne att få komma tillbaka till detta? Visst är jag tacksam att jag kunnat, och kan fortfarande, hålla hennes varma händer och klappa hennes mjuka kinder, men smärtan och sorgen när jag gör det skär som knivar i min kropp. Den resan hon fått göra är inte den resan hon själv hade valt.

Jag vet att livet måste gå sin egen väg och att vi inte kan styra eller påverka detta på något sätt. Men jag ifrågasätter vad värdigheten är i det liv som Lilla Mamma lever nu. Hade hon själv fått välja hade hon hellre varit hos Pappa. Förmodligen hade de suttit hand i hand på en bänk och tittat ut över Kalmar sund och Ölandsbron. De hade pratat om vad som hänt sen sist, om sina barn och barnbarn. De kanske hade pratat om saknaden och drömmarna de haft. Och jag vet att mamma skulle vara lyckligare än någonsin.

Det gör ont i hjärtat nu och det kommer göra ont när det är dags. Men jag kommer alltid alltid att älska och sakna min mamma oavsett var hon är. //Filosoftanten

filosofier och tankar kring livet i största allmänhet